Solsken och full rusch i frihet -Fantastisk vårlig januaridag

Dom unga drar ifrån - Kaki och Andie i täten.

17 januari, full sol, 3 grader varmt, ett mycket tunt snölager blandat med löv, precis så där lagom poröst för att ge perfekt fäste. Både jag och mina fyra salukis njuter - det kan faktiskt inte bli bättre.
När ni läser det här kanske det är full snöstorm - vad vet man om det nyckfulla och konstiga vinterväder son råder just nu.
Antagligen finns det en massa vintersportare som tycker det är pest och bara hoppas på snö, men själv är jag överlycklig att slippa skotta och väntar bara på våren.

Shirin Roya Adiih "Andie" och Fors Brunn's
Kaki Persimon mäter sina krafter. 

Gunilla och Francis, två av mina vänner, har lånat ut sin stora inhägnade trädgård till mej och hundarna och den erbjuder en perfekt möjlighet att släppa dom lösa. 
Tyvärr finns inte så många ställen där man vågar släppa fyra jaktbenägna salukis när man bor så nära stan som jag gör. 
Släppte alltid förr på kapplöpningsbanan i Skråmsta, men staketet har totalt förfallit där, och riksvägen och industrier med trafik är alldeles för nära för att jag ska känna att det är säkert.
Mina hundar har alla anlag för att hoppa högt och rejäla staket behövs.
Var på Schöneman-kurs i dressyr hos dottern Cecilia på Fors Brunn i går kväll, måndag, och det blev sent så vi vaknade inte direkt i morgonstund.
Men det är alltid en härlig känsla att vakna utan stress på morgonen med solljuset  strilande in genom fönstren i huset och det är mycket lättare att kliva upp även om man inte sovit så många timmar.. 

Andie är snabb som en vessla men Kaki
är tyngre och Andie tvingas hoppa undan

Hundarna var förstås pigga när dom äntligen kom ut och väl framme i trädgården hann jag knappt få av halsbanden innan dom satta upp högsta fart och försvann bakom husknuten, hoppade över nedfallna trädstammar och senare dök upp på andra sidan huset i samma hastighet.
Jag håller andan varje gång som dom genar mellan gungställningen och ett cementrör omkring ett träd, som satts dit för att skydda stammen.
Vet inte om just salukis har nått inbyggt i sitt nervsystem för koordinationen är helt perfekt hur snäva och branta än svängarna blir.
Har bara under mina, snart åtta år, med salukis upplevt en enda olycka och det var när Kaki, som fyramånaders valp, blev tacklad in i ett fast träbord och stukade bogleden.
En kväll när jag kom alldeles för sent ut med hundarna övervägde jag om jag verkligen skulle våga släppa dom för det var totalt kolmörkt. Bara en liten lampa på huset lyste upp. Men dom var så pigga och jag provade och hoppades på att dom skulle ta det lugnt och det gjorde dom faktiskt också. Tempot var betydligt lägre och dom hann skickligt svänga i tid mellan träd och stolpar. 
I dag, läs tisdag, var det dock full fart och mycket fåglar och annat att jaga i den stora inhägnaden som går fram till nybyggda villor bakom hundhuset.

Varm och törstig - Kaki tar en paus i solen.

Gick runt och fotograferade lite roliga detaljer i trädgården och hittade bl a ett knotigt äppelträd som jag ska lägga ut i en blogg senare. 
Det är fantastiskt att ett antal grenar överklädda med mossa kan se så häftiga ut.
På kvällen såg jag första avsnittet av den nya serien, Mot alla odds", där tio personer med olika funktionsnedsättningar ger sej ut på sitt livs äventyr. Tillsammans ska de ta sej 150 mil, från Zambia till Namibia. Programmet sänds i ettan och syntolkas samtidigt i SVT24.
Ska bli spännande att följa.     //ACK

Kaki är litet av en, Tjuren Ferdinand. Han gillar att knalla runt i lugn och ro eller sitta och njuta i solen. Bilder AC Karlsson.

Fors Brunn's Cherimoya död



En av dom sista bilderna på
Fors Brunn's Cherimoya tagen
för några veckor sedan.

Ibland blir det inte riktigt som vi hoppats och tänkt oss!
Fick igår beskedet att en av mina valpar från Fridas första kull - den svarta, vackra kralliga och tuffa Fors Brunn's Cherimoya fått somna in bara fyra år gammal.
Moya hann trots sin ungdom med mycket i livet.
Han ställdes ut med CK och placering i bästa hanhundsklass, Mh-testades med utmärkta resultat, och röntgades med felfria resultat på höfter, bakknän och armbågar.
Moya tog LC-licens och kapp-licens och hann starta några gånger bl a i Norge med bra resultat innan någonting hände.
Han visade tecken på stress och gillade inte konfrontation med andra hundar. Han hade även tidigare haft svårt med en ny valp hemma och nu blev han allt jobbigare.
Min första tanke var att han drabbats av en sköldkörtelrubbning, en åkomma som tyvärr verkar bli allt vanligare på både hund och människa.

Cherimoya som unghund.

Jag reagerade direkt på hans förändrade beteende eftersom jag nyligen på nära håll sett en väns högt meriterade brukshund plötsligt ändra beteende och bli aggressiv.

Hennes veterinär hade missat rätt diagnos trots flera undersökningar eftersom hon inte tagit T4, vilket direkt skulle ha visat att hunden hade för lågt värde av skölkörtelhormon. Missen gjordes på grund av att hunden såg fin ut i pälsen.
Efter experttips, att beteendeförändringar är en känd biverkning på sköldkörtelrubbning, togs tillslut detta prov.
Det var efter en trolig förgiftning, där Moya insjuknade och höll på att dö, som veterinärerna på djursjukhuset upptäckte Moyas felaktiga värden.
Min tro är, att Moya haft denna rubbning under en längre tid - kanske flera år och att påfrestningarna på hans kropp blivit stora eftersom han samtidigt tränades på olika sätt.
Moya var nu medicinerad och värdena var i stort sett normala och han såg ut att repa sej.
Men ytterligare påfrestningar dök upp i form av nyfödd bebis i familjen och ännu en ny valp.


Med många förhoppningar -
Fors Brunn's Cherimoya, på väg ut i
livet med ny matte, Sandra Stavåker.



Inga garantier 

Det är svårt att förutse hur en valp ska utveckla sej - en del blir bara vanliga familjehundar och några få blir stjärnor.
Som uppfödare har man liksom valpköparen drömmar och förhoppningar.
Ingen uppfödare garanterar stjärnor eller evigt friska hundar och du kan heller inte få några garantier från den nya ägaren att livet alltid ser ut som när du köpte hunden. Allting kan förändras. 

När Moya blev sjuk och inte kunde tävla mer i kapp- och LC på grund av dopingreglerna, och dessutom visade att han inte mådde bra, fanns inte längre någon given plats för honom.

Efter många år med hund och häst, både som uppfödare och köpare har jag lärt mej att olika människor ser på sina djur på olika sätt. 

Själv tycker jag att en hund ska vara till glädje och att den måste må bra.

För Moya hade situationen utvecklat sej så att dessa förutsättningar inte längre fanns.

I tisdags fick han ett värdigt och lugnt slut på smådjurskliniken i Jönköping.               //ACK 



Fors Brunn's Cherimoya på LC-fältet under 2010.